Hemma på våran gata...

Är det nu den kickar in på allvar, hösttröttheten. Reagerade imorse på hur mörkt det var och har känt mej seg, seg, seg utöver det vanliga de senaste dagarna. Vi lever väl ännu lite i hoppet att vi ska ha ett hus att flytta in i, eller åtminstone så nära att vi kan flytta ut om sisådär en par veckor vilket ju säkert bidrar. Där ha ändå hänt en del de senaste dagarna (nu om någonsin måste det ju hända) för C och hans bror ha varit där på heltid.

Det har hänt en hel del på vår gata också det senaste året. Där står nu åtta hus och i fem av dem bor det redan folk. Det känns som att det kommer att bli en riktigt bra gata att bo på.

Såhär såg det ut utanför vårt fönster för någon vecka sedan.